Livet efter dig

Jag lämnade aldrig

Nykär. Vi vet hur det känns. Det är spännande och det är intensivt. Fjärilar i magen, gulliga meddelanden och det känns lite som att man går på moln. Världens bästa känsla. Man känner sig stark, sprudlande och helt hopplöst lycklig. ”Låt mig alltid få leva i den här bubblan” önskade jag. Men min bubbla skulle snart spricka. Det tog inte lång tid. Max en månad skulle jag säga. Och förstå mig rätt, denna relation varade bara några månader men för mig kändes det som flera år samtidigt som allt hände så vansinnigt snabbt. Jag fick inte chansen att reagera, att se, vad som hände mitt framför mina ögon. Det började diskret och tydligt på en och samma gång. Diskret för mig då jag redan sedan start blundat omedvetet. Tydligt om någon annan skulle se på. Från världens snällaste, till någon jag längre inte kunde känna igen. Men det hände inte över en natt. Det kom smygandes för varje dag som gick. Ett kontrollerande, ett extremt kontrollbehov som startade i att jag inte fick publicera det jag kände på sociala medier. Det fick mig att framstå som en person han inte ville bli sedd tillsammans med. Det kunde beröra allt från ett citat under en instagrambild till att filma när jag skrattade tillsammans med en vän på fyllan. Det var inte okej. Det var förnedrande och skamligt. Uppmärksamhetssökande. Vidrigt. Första gången skrattade jag nästan för mig själv när jag satt där och läste vad han skrev. Att ett oskyldigt citat kunde låta som att jag bedragit honom. Men jag förstod snabbt att han menade allvar. Jag tog bort bilden från instagram. Och allt fortsatte som vanligt, ”vanligt”. Jag ville ju vara någon han inte skämdes över. Jag började konstant ifrågasätta allt jag själv gjorde, för att slippa höra det från honom. Han gick ständigt igenom min Facebook och mina meddelandeförfrågningar. Höll förhör med mig var och varannan kväll där jag i detalj skulle beskriva vem den okände personen var som hade gillat min profilbild på Facebook. Hade jag skrivit med honom bakom hans rygg? Hade jag träffat honom igår när vi inte kunde ses? Hade jag hans telefonnummer någon annanstans när det inte fanns tillagt i min kontaktlista? Detta var en mild början, men så ångestframkallande och energikrävande. För vad jag än svarade, var det fel svar. Det fanns inga svar som var korrekta för honom. 

 

Det hände så snabbt, att han gick tillbaka till sitt gamla liv. Framför ögonen på mig. Hur kunde jag vara så blind? Eller såg jag vad som hände och valde att leva i förnekelse? I tron om att jag kunde förändra honom. När jag gick upp 5 på morgonen och kunde se hans gröna prick på hans namn på Facebook. Online klockan 5 på morgonen. Varför? ”Sömnproblem”, var svaret. Absolut. Jag trodde på det först. När samma sak hände en vecka i streck förstod jag att det var något annat än sömnproblem som höll honom vaken 24 timmar om dygnet. Jag tror ni förstår med. Jag respekterade att han hade fallit tillbaka, det kan hända alla. Så länge det inte återupprepades. Så länge jag inte behövde lämna honom när jag redan fallit så hårt. 

Om jag blir som jag var förr vill jag att du lämnar mig

Jag spolar tillbaka tiden. Många gånger per dag. Försöker förstå när jag blev så blind. Jag sökte aldrig efter något. Försökte tänka att det som sker, det sker. Det finns ingen anledning till att rusa in i något för då slutar det oftast aldrig bra. Inte den här gången heller. Jag hade längtat så mycket efter sommaren efter en trasslig vår. Ville leva. Vara med mina vänner och njuta av mina sista månader på jobbet innan det var dags för en ny karriär. Jag träffade honom genom gemensamma vänner. Blev Facebook vänner och där startade allt. Långa nätter med alldeles för lite sömn inför morgondagens jobb. Han förstod. Han lyssnade. Han såg mig. Han dömde mig aldrig. Och jag dömde aldrig honom heller. Han utstrålade en sådan karisma som jag aldrig tidigare stött på. Ett välformulerat ordförråd. En talang, en begåvning. En insida som speglade något som inte speglade den han hade varit. Han ville mer än så. Han ville göra något av livet som han tidigare misslyckats med. Min förmåga att dras till trasiga själar, försöka bygga upp dem till något bättre, för jag vet att de kan bli bättre. Den förmågan är inte bara godhjärtad utan också väldigt naiv. Positivt och negativt i en smäll. Vi började träffas, intensivt. Hemma hos mig, hemma hos honom. Jag stängde mina öron när andra sa till mig att detta inte är bra. Att jag behöver mer stabilitet än så här. Jag borde söka efter någon att bygga en framtid med. Inte någon som redan förstört sin. Men om inte jag tillät mig själv att döma honom, varför skulle någon annan få göra det? Jag var kär. Kärleken övervinner allting. Det ville jag leva på. Livets motto. 

 

Han öppnade upp sig för mig, berättade i detalj vad han hade varit för människa. Vad han hade gjort mot andra människor i hans liv. Med respekt till min egna integritet och anonymitet väljer jag att inte gå in på vad detta avsedde. Men ett tungt kriminellt förflutet där de flesta delar av vad som inte är bra, det handlade det om. Jag lyssnade. Och jag förstod. Jag valde att förstå. I samma veva bad han mig att lova honom en sak. ”Vadå?”, svarade jag. Han svarade, att om han någonsin skulle bli som han var förr, då måste jag för min egna säkerhet gå. Utan att tveka. Jag svarade att jag inte ville det. Att man inte lämnar någon så fort det blir tufft. Det är inte så jag blivit uppfostrad. Men efter att han återupprepande gånger förklarat för mig att det är för min skull, så gick jag med på det. Jag gick med på att jag skulle lämna honom om han blev den han var förr. 

  

Jag önskar att jag hade gjort det. 

Han log och jag dog

Första inlägget. Vart startar man när det finns så mycket känslor? Sommaren 2017 blev jag kär. I honom. Han som höjde mig till skyarna, han som jag blottade hela mitt liv för. Som höll mig hårt och sa att det kommer bli bra. Sena nätter, djupa konversationer. Förstående, ödmjukt och de rätta orden. Han sa allt jag ville höra. Aldrig trodde väl jag att jag skulle bli kär igen. Men så kom han in i mitt liv och tog mig med storm. Och med storm skulle han fortsätta ta mig. Men inte en positiv storm. Men det kommer senare. Vi börjar om. Sommaren 2017 blev jag kär. Vi spenderade de sista sommarmånaderna tillsammans. Ihärdigt. Passionerat. Han var charmig, han var smart och han var en jäkel på att prata. En jäkel på att få mig att känna mig som den enda han hade ögonen för. Jag tror han hade det, till en början iallafall. Han hade ett förflutet. Ett djupt rotat kriminellt förflutet. Men vem är jag att döma? Vem är jag att sätta en stämpel på en individ som bara hade visat allt gott för mig och en vilja att förändras. Jag ville hjälpa honom att förändras, för hans egna skull. Aldrig skulle jag eller någon annan kunnat förutspå att det var han som skulle förändra mig och mitt liv. Att han skulle dra ner mig i ett djup där jag inte såg någon utväg. Aldrig trodde jag att en människa jag var kär i, skulle kunna beröva mig på så mycket.

Sommaren 2017 blev jag kär. I han som skulle beröva mig på hela mitt liv. Men det visste jag inte då. Idag vet jag. 

Upp