Livet efter dig

Jag lämnade aldrig

Nykär. Vi vet hur det känns. Det är spännande och det är intensivt. Fjärilar i magen, gulliga meddelanden och det känns lite som att man går på moln. Världens bästa känsla. Man känner sig stark, sprudlande och helt hopplöst lycklig. ”Låt mig alltid få leva i den här bubblan” önskade jag. Men min bubbla skulle snart spricka. Det tog inte lång tid. Max en månad skulle jag säga. Och förstå mig rätt, denna relation varade bara några månader men för mig kändes det som flera år samtidigt som allt hände så vansinnigt snabbt. Jag fick inte chansen att reagera, att se, vad som hände mitt framför mina ögon. Det började diskret och tydligt på en och samma gång. Diskret för mig då jag redan sedan start blundat omedvetet. Tydligt om någon annan skulle se på. Från världens snällaste, till någon jag längre inte kunde känna igen. Men det hände inte över en natt. Det kom smygandes för varje dag som gick. Ett kontrollerande, ett extremt kontrollbehov som startade i att jag inte fick publicera det jag kände på sociala medier. Det fick mig att framstå som en person han inte ville bli sedd tillsammans med. Det kunde beröra allt från ett citat under en instagrambild till att filma när jag skrattade tillsammans med en vän på fyllan. Det var inte okej. Det var förnedrande och skamligt. Uppmärksamhetssökande. Vidrigt. Första gången skrattade jag nästan för mig själv när jag satt där och läste vad han skrev. Att ett oskyldigt citat kunde låta som att jag bedragit honom. Men jag förstod snabbt att han menade allvar. Jag tog bort bilden från instagram. Och allt fortsatte som vanligt, ”vanligt”. Jag ville ju vara någon han inte skämdes över. Jag började konstant ifrågasätta allt jag själv gjorde, för att slippa höra det från honom. Han gick ständigt igenom min Facebook och mina meddelandeförfrågningar. Höll förhör med mig var och varannan kväll där jag i detalj skulle beskriva vem den okände personen var som hade gillat min profilbild på Facebook. Hade jag skrivit med honom bakom hans rygg? Hade jag träffat honom igår när vi inte kunde ses? Hade jag hans telefonnummer någon annanstans när det inte fanns tillagt i min kontaktlista? Detta var en mild början, men så ångestframkallande och energikrävande. För vad jag än svarade, var det fel svar. Det fanns inga svar som var korrekta för honom. 

 

Det hände så snabbt, att han gick tillbaka till sitt gamla liv. Framför ögonen på mig. Hur kunde jag vara så blind? Eller såg jag vad som hände och valde att leva i förnekelse? I tron om att jag kunde förändra honom. När jag gick upp 5 på morgonen och kunde se hans gröna prick på hans namn på Facebook. Online klockan 5 på morgonen. Varför? ”Sömnproblem”, var svaret. Absolut. Jag trodde på det först. När samma sak hände en vecka i streck förstod jag att det var något annat än sömnproblem som höll honom vaken 24 timmar om dygnet. Jag tror ni förstår med. Jag respekterade att han hade fallit tillbaka, det kan hända alla. Så länge det inte återupprepades. Så länge jag inte behövde lämna honom när jag redan fallit så hårt. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas